Pepparkakor
Det var pepparkaksbak på praktiken för några dagar sen. Barnen fick varsin degklump att göra pepparkakor med och min handledare berättade att när man hade gjort sina pepparkakor fick man äta det sista av degen. Efter bara en liten stund utbrister hon: Nämen var har du gjort av din degklump?! och tittar på en pojke. Ganska dum fråga, då man ser att grabben tryckt in hela degklumpen i munnen på en gång och därmed inte har en chans att svara. Kinderna är stora som bollar och saliven rinner ner längs hakan på honom för att det inte får plats i munnen... På bordet framför honom ligger en ensam pepparkaksstjärna. Ganska komiskt kan jag tycka.
I alla fall, pojken blir ivägskickad till att tvätta händerna och spotta ut degen om han inte kan tugga den. Han får även förklarat för sig att han inte kan/får baka mer, eftersom han ju faktiskt inte har någon deg kvar längre. Sagt och gjort, pojken går iväg till toaletten och när han kommer tillbaka igen så sätter han sig på golvet. Tårarna rinner ljudlöst ner längs kinderna på honom. Min handledare frågar ömt varför han är ledsen, varpå han svarar med en suck "jag blir så trött på mig själv ibland". Ett samtal inleds där det framkommer att pojken inte vet vad "sista" betyder (man fick ju äta det Sista av sin deg). Min handledare får lite dåligt samvete, eftersom hon ju hade tagit för givet att alla visste vad "sista" betyder. Pojken får därför en andra chans, blir jätteglad, sätter sig ner och börjar baka - och efter varje pepparkaka han gör så håller han upp degen och frågar "är detta det sista?"
Kär pojke det där. Hela situationen gav oss en tankeställare... Det blev även många skratt i lärarrummet efteråt, när vi skulle återberätta vad som hade hänt. Vissa saker var ju trots allt väldigt roliga!
