naatalie

Skrev en novell på textkommunikationen. Rubriken vi fick var "Ensam i kaos" och vi fick tolka det hur vi ville. Orkar ni läsa hela så är ni duktiga...


En dov smäll bröt ut i salen. Dånet var så kraftfullt att det fick Anthony Kiedis sångröst att hastigt drunkna bort och försvinna. Det sista jag såg var skräcken i min väns ögon. Jag kände hur min kropp lyfte från marken och sköts bakåt av en kraftig tryckvåg. Sedan blev allt svart.

Det värkte i hela kroppen. Jag försökte öppna ögonen, men hjärnan verkade inte vilja att mina ögon skulle se vad jag hade framför mig. Jag kunde inte urskilja någonting, allt var suddigt. Jag kände mig omtöcknad och visste inte var jag befann mig. Efter att ha blinkat ett par gånger klarnade blicken en aning. Eld. Det måste vara eld. Lågorna dansade bara en liten bit framför mig och jag kände lukten av rök. Jag försökte lyssna, men kunde inte höra något annat än ett slags ringande ljud. Smällen hade tagit hårt på mina trumhinnor. Försiktigt försökte jag resa mig upp. För varje liten rörelse jag tog, kändes det som jag blev stucken med djupa knivhugg i varenda muskel. Tankarna snurrade runder i huvudet på mig. Kvällen hade varit helt perfekt. Jag och Camilla hade sett Red Hot Chili Peppers uppträda live i Globen. Vi hade sett fram emot den här kvällen i flera månader. Biljetterna hade varit dyra, men det var det värt. Vi ville inte missa Red Hot Chili Peppers när de väl var i Sverige. Men vad hade hänt? Jag försökte komma ihåg, men minnet svek mig. Allt jag visste var att det låg blodiga ungdomar överallt runt omkring mig och elden spred sig allt snabbare i salen.

Insikten slog mig att jag inte kunde vara kvar, jag var tvungen att ta mig ut från den brinnande Globen, annars skulle jag brännas inne. Den hemska tanken gav mig kraft och jag lyckades resa mig upp. Min blick svepte över scenen jag hade framför mig. Var är Camilla? Hon syntes inte till någonstans, trots att vi hade stått bredvid varandra under konserten. Jag såg mig förtvivlat omkring ännu en gång och upptäckte plötsligt något ännu mer skräckinjagande. Det verkade inte finnas en enda levande människa här inne, förutom jag. Av 20 000 besökande Red Hot Chili Peppers fans, såg jag inte en enda bröstkorg som rörde sig upp eller ned i antydan av andetag. De låg helt stilla och var totalt omedvetna om både den svarta röken som fyllde taket och de heta lågorna som närmade sig oroväckande snabbt. En våg av ensamhet och sorg sköljde genom kroppen på mig. Trevande sökte jag efter en utgång, samtidigt som jag försökte undvika att trampa på någon av stackarna på det bloddränkta golvet. Ett sting av dåligt samvete strömmade genom mig, då jag inte gjorde någon ansats att försöka rädda någon annan än mig själv. Det gällde liv och död. Jag visste inte om någon annan än jag hade överlevt explosionen och jag ville inte slösa bort någon tid på att spela hjälte, om det inte ens var säkert att personen jag bar med mig ut kunde räddas.

Plötsligt kände jag att någon ryckte svagt i mitt byxben, vilket fick mig att hoppa till av rädsla och förvåning.
      -          Hjälp! lyckades den smutsiga killen få fram efter en hostattack.

Han såg väldigt skärrad ut och hade en djup skåra i kinden. Han låg ner på golvet och verkade inte kunna resa sig.

      -          Jag sitter fast, du måste hjälpa mig loss, vädjade han.  

      -          Var sitter du fast? Frågade jag och sökte med blicken över honom.

Sedan såg jag det. En av högtalarna hade vält och låg över killens krossade fot.

      -          Hur ska jag få bort den? Utbrast jag upprivet. De här högtalarna är enorma och väger osannolikt mycket. Du fick verkligen tag i fel person, jag kan inte ens lyfta en skivstång utan vikter.

      -          Ser det ut som om det finns någon annan här som kan hjälpa mig?

Jag såg mig omkring igen om insåg att han hade rätt. Om inte jag hjälpte den här killen att komma loss, så skulle han inte överleva.

      -          Jag ska försöka hjälpa dig, men jag lovar inget. Jag kommer inte att kunna lyfta högtalaren med händerna, jag måste hitta någonting som jag kan använda som hävstång.

Paniken bröt upp inom mig, när jag förtvivlat letade efter en hävstång. Den giftiga röken fyllde mina lungor och jag hostade frenetiskt. Jag täckte för munnen med tröjärmen, för att försöka andas in mindre rök och mer syre. Det verkade inte hjälpa. Det kändes som om halsen snörptes ihop och jag fick mindre och mindre luft. Mina ögon fylldes av tårar som sakta letade sig ner längs kinderna, för att till slut falla handlöst mot golvet. Nu var det bråttom.

I en suck av lättnad drog jag till mig en krycka som låg, knappt synbar, intill väggen.

      -          Tack gode Gud! Viskade jag för mig själv när jag sprang tillbaka till killen på golvet.

Killens tillstånd hade försämrats ytterligare. Han var alldeles blek i ansiktet och han hostade något förfärligt. Mitt hjärta slog snabbare när jag placerade lite mindre än halva kryckan bredvid killens fot, under högtalaren. Vid sidan om högtalaren hade jag lagt något som såg ut som resterna av en pall. När jag pressade ned den andra halvan av kryckan mot pallen, med all min kraft, kunde jag bara hålla andan och hoppas att högtalaren skulle rubbas. Det räckte att den lyfte en liten bit, för att killen skulle kunna dra ut foten.

Till en början hände ingenting. Högtalaren ville inte röra sig en millimeter. Efter några misslyckade försök började min kraft tryta och jag blev helt hysterisk. Jag gjorde ett sista försök, där jag i ren ilska tryckte hela min överkropp mot kryckan och tog i allt vad jag hade, med hela min kroppstyngd. Killen skruvade på sig och försökte ta sig loss. Han sa ingenting, men grimaserna som han inte kunde undgå att göra, avslöjade att han kände en oerhörd smärta. Han drog sakta foten till sig och till slut var den helt fri. Jag kunde knappt tro att det var sant, men min improviserade domkraft hade fungerat! Killen tittade på mig med uppspärrade ögon och sedan pustade han ut med ett stort leende. Jag försökte besvara leendet, medan jag stod och drog efter andan. Jag hade haft svårt för att andas redan innan, och efter den stora kraftansträngningen fick jag ännu mindre luft.

      -          Kom, vi måste ut härifrån! Skrek killen och drog mig i armen.

   Killen haltade snabbt framåt och jag följde efter. Vi skyndade oss mot en nödutgång, samtidigt som bräder och stål störtade genom luften. Taket höll på att rasa in. Röken hade gjort mig yr och tiden verkade gå väldigt långsamt. Killen höll ett hårt tag om min arm. Han såg ut att röra sig i slowmotion. Flygande bräder, flammande lågor, allt såg ut att röra sig i slowmotion. Mina ögonlock kändes tunga och jag fick verkligen anstränga mig för att hålla ögonen öppna.

   Jag var inte riktigt medveten om hur det hade gått till, men helt plötsligt kände jag att mina lungor fylldes med efterlängtat syre. Vi hade tagit oss ut! Jag sjönk ihop på marken och hostade så att jag nästan kräktes. Långt borta hördes ljudet av sirener och jag visste att jag hade klarat mig undan en plågsam död.

   En stor folksamling av nyfikna åskådare började samlas runt mig och killen jag hade räddat, när sjukvårdare och ambulansmän trängde sig fram för att hjälpa oss. Jag var omringad av människor, men trots det, hade jag aldrig känt mig mer ensam. Camilla var fortfarande kvar i den brinnande Globen.